De är inte alltid en dans på rosor att ha barn. De liv man skapar och de ansvar man har för de lilla barnet är en gåva. En gåva med allt vad se innebär. Lycka, glädje, oro, uppfostran och en stor dos kärlek!
Man vill skydda sitt barn från allt, allt!
Theo vaknade upp mitt i hostandet. Ögonen ihopklibbade och gråten i halsen. Till en början fick jag bära honom och trösta, sen vände de. Han tok skrek/grinade, slog mig och försökte slita sig loss. De funkade inte heller i pappas famn utan han gjorde samma sak då.
Han stod på golvet helt rödgråten med stängda ögon och ingen av oss fik röra honom, då slog han oss. Lilla stackars Theo som inte vet vad som är fel. förmodligen är han bara trött, frustrerad och har ont.
De gör så ont att se, de skär i hjärtat och jag önskar att jag kunde ta över allt.
I samma stund så vaknade givetvis Tone. Även hon med ett ihopklibbat öga. Men hon var mindre brydd över de, hon ville bara ha mat sen somna hon om efter lite vyssande.
Theo somnade nyss i kristofers famn och jag hoppas han sover djupt så att han inte vaknar när han lägger ner honom.
Klockan är bara 22.30, natten har inte ens börjat, undrar om den blir lång.
Mina barn är de finaste jag har, jag vill inte att dom ska ha ont!!